Illustration från boken Cupid and Psyche av konstnären Kinuko Y. Craft 
 
Den senaste tiden har jag befunnit mig i ett stundtals vidrigt humörläge, en kvävande dimma som fått för sig att komma och hälsa på och inte lämna, som en totalt jävla objuden gäst. Den där dimman eller gästen går under namnet depression och det händer att den kommer förbi utan att jag direkt bjudit in till det. Depressioner funkar ju så. Med detta mörker brukar följa en stark känslighet för diverse intryck "utifrån"; psyket mitt behöver vila och vad jag ej tyar med då är exempelvis starka påträngande dofter (ibland inte ens några dofter), smaker eller ljud. Det är knepigt det där, hur en ska förhålla sig till doft när en inte mår bra. Vissa kanske piggas upp av doft eller till och med klarar av att "parfymera bort" oro och smärta, medan andra knappt mäktar med det mest svagt parfymerade sköljmedlet. Ofta vill jag inte förknippa en viss doft med skört mående och mörka svackor vilket resulterar i undvikande av de flesta dofter när jag befinner mig i dessa mentala lägen. Men, ibland trotsar jag skiten och parfymerar mig ändå. 
 
Ibland fixar jag inte att ha parfym på mig på dagen men jag kan klara av det på kvällen eller natten, och kan till och med finna viss ro och njutning i att omge mig med vissa dofter då. Jag har två favoriter när det kommer till "sömndofter" eller dofter specifikt användbara nattetid. Let's take a look at them, shall we?
 

Bild från Guerlain.com
 
 Först, min första favorit när det kommer till sömndofter är Guerlain L'Heure Bleue, lanserad år 1912 av Jacques Guerlain. Att den skapades 1912 har betydelse för mig då jag länge var en stor Titanic-nörd (är väl fortfarande i perioder) och den stackars båten med alla stackars människor, drog ut på sin första och sista resa just det året. Den estetiskt tilltalande Edwardianska epoken levde och frodades under den här tiden och allt som allt ger denna historia och denna tidsera, ett slags magiskt och melankoliskt skimmer över L'Heure Bleue. Skaparen Jacques Guerlain ville skapa en doft som påminde om "den blå timmen", mellan solens nedgång och nattens inträde. Han uttryckte det såhär:
 
"The sun has set, but night has not yet fallen. It’s the suspended hour… The hour when one finally finds oneself in renewed harmony with the world and the light, the night has not yet found its star" 
 
Är det inte vackert? Jo. 
Jag tycker det är poetiskt och det lite melankoliska, vilande och stillsamma dragen märks verkligen av i doften. L'Heure Bleue Eau de Toilette har jag på flaska och L'Heure Bleue Eau de Parfum har jag i liten dekant. Jag upplever dem väldigt lika varandra doftmässigt även om jag visserligen aldrig har sprayat dem på vardera handled och aktivt jämfört. Jag tolkar dem båda som bra sovdofter även om det är edt-versionen jag har använt mest senaste tiden. 
 
Karaktären i L'Heure Bleue är rik och fyllig. De noter jag känner starkast är viol och iris som vilar på en bas av något vaxartat och nästan oljeliknande jordigt. Doften känns lätt melankolisk och liksom skör men på ett mycket vackert sätt. Det finns något mycket rogivande och lugnande med doften och den sitter länge på huden. Denna för mig första vintagedoft som jag verkligen förälskat mig i innehåller anis och bergamot i toppen, ros, tuberos, nejlika (röd blomma) och neroli i hjärtat, samt tonkaböna, vanilj, benzoin, viol och iris i basen. 
 
 
Min sovdoft numero due är magiskt vackra Lolita Lempicka Lolita Lempicka. Innehållet kommer i en flaska format som ett lilablått äpple dekorerat med gulddetaljer och lanserades 1997. För mig har den här parfymen speciell betydelse då den var den första doften jag i vuxen ålder upplevde som "annorlunda" (alltså jämfört med det lokala utbudet på Kicks och Åhléns där jag bodde i en mellanmjölkig småstad).
 
Lolita Lempicka är en sval och cool doft med något sagolikt och skimrande över sig. Även om jag inte alltid använder den som parfym att somna i, så bär jag den allra helst på natten när jag bara vill vara för mig själv i något slags introvert "vill vara vaken hela natten och kolla på månen"-mood. Lolita är söt och faller in i gourmandkategorin, men lite syrliga körsbär, stjärnanis och lakrits ser till att doften håller balansen och aldrig blir sliskigt-klibbigt-godis-söt. I kompositionen finns stjärnanis, murgröna och viol i toppen, körsbär, orris rot (violrot enligt google translate...) amaryllis och iris i hjärtat. Allt detta läckra vilar på en bas av vit musk, vetiver, pralin, tonkaböna och vanilj. Lolita är typ som ett florsockerpudrat körsbär på en pralin toppad med saltlakritsströssel och med något slags krämigt muskfluff vid sidan om. Dessert! Men inte sockerchock. 
 
Om Lolita Lempicka vore ett väder så skulle hon definitivt vara en sval julinatt med en enorm fullmåne på en mjukt midnattsblå  himmel. Drömsk och sagolik. 
 
 
Slutligen: jag tror att violnoten är den not som jag främst förknippar med sömn och som jag ser som en bra not i parfymer en vill använda för att komma till ro. Violer i parfym kan givetvis ta sig uttryck på olika vis: i Dsquared2 She Wood (som faktiskt också är en bra sovdoft) så är violen lätt och frisk som en daggprydd skogsviol i en gömd liten glänta i skogen. I Histoires de Parfums Blanc Violette så tar den formen av gammeldags violpastiller i den söta lilla asken i gammelmormors handväska. Violer i parfym kan vara så söta och pastilliknande, eller så pudriga som gammalt smink. De kan också vara flyktiga och knappt kännbara och säkert kan de vara mer än det. När de matchas med noter som iris, viss citrus och trä så upplever jag i alla fall att de kommer mycket väl till sin rätt, och blir någon slags perfekt sov-eller nattetidsdoft - en doft som skänker precis den ro en behöver för att kunna träda in i sömn.
 
Buona notte!
 
 
Fueguia 1833 är ett argentinskt parfymhus (hur många sydamerikanska parfymhus har du ens hört talas om?) som skapades 2010 av Julian Bedel. Märket och dess dofter är starkt inspirerade av Argentina, vilket inte minst märks i vissa av dofternas namn, bland annat Ballena de la Pampa (2010), Ambar de los Andes (2016) och Mbucuruyá (2010, namngedd efter en argentinsk film). Enligt information på hemsidan så finns själva hjärtat och essensen av märket i den allra sydligaste delen av Sydamerika och Argentina, som heter Patagonien. I ett sådant vackert, kärvt och glaciärfyllt landskap så finns det säkerligen nog med stoff för att skapa vackra, spännande och unika ting. 
 
 
"Cedar shelves, heavy leather bookbindings, vellum leaves, the smell of ink. The complex environment of an old book is brought to life". - citat från hemsidan 

 I september förra året fastnade jag stenhårt för doften Biblioteca de Babel från Fueguia 1833. Namnet tilltalade mig då jag länge älskat bibliotek och drömt om att arbeta som bibliotekarie och jag lockades av noterna (trä och kanel) som skulle ingå i doften. Namnet på doften kommer ifrån Biblioteca de Babel eller The Library of Babel, som är en kort berättelse publicerad år 1941 av den argentinske författaren och bibliotekarien Jorge Luis Borges. I berättelsen liknas universum vid ett stort bibliotek där till formatet identiskt lika böcker bor. Böckerna rymmer alla möjliga kombinationer av skiljetecken, komman, bokstäver, och sålunda alla böcker som har skrivits och någonsin kommer att skrivas. Är det inte en ganska spännnade tanke?
 
 
Top Cedeträ
Hjärta ♥ Mahoganyträ
Bas Kanel
 
Biblioteca de Babel öppnar upp varmt och lite pepprigt på min hud och med något som påminner mig om hur det doftar i en örtagård, lite mint, lite salvia och lite liknande doften om tigerbalsam. Det är givetvis bara mitt luktsinne som spelar mig ett spratt för varken tigerbalsam, salvia eller mint finns med bland noterna. Ändock! 
Denna som jag upplever, örtiga och medicinliknande öppning försvinner fortare än kvickt och istället gör sig kanelen ganska snabbt hörd. Kanelen med sin sträva och varma närvaro blandar sig fint med cedeträ och påminner karaktärsmässigt lite om doften av Profumum Roma Arso eller Serge Lutens Feminité du Bois, jag har inte så många andra cedeträdofter att jämföra med nämligen. 
Efter den första fasen av torr kanel och ceder så upplever jag doften som, lyssna noga, smörig. Ja alltså inte bara mjuk och krämig utan verkligen smörig - ni vet fet, salt och oljig. Don't know why but I so do. Jag tänker mig att trät i Biblioteca de Babel liksom har värmts upp, mjukats upp och sedan hyvlats ner till spån. Sedan har spånen blandats ihop med diverse fetter för att bilda en varm, smörig, träig kräm som sedan förvaras i en gammal burk gjord av mörkaste mahogny.
 
Jag tycker sedan att Biblioteca fortsätter ungefär så på min hud, mer eller mindre för att slutligan fadea ut och försvinna efter några timmar. Det är inte en speciellt nyanserad eller komplex doft egentligen och det finns säkerligen många alternativ som är mer spännande än denna doft, vars namn är så lockande. Men jag upplever Babel som mycket trivsam och bärbar, varm och lullig som en mjuk skogsfamn. Trä kan dofta så mycket, vara så mycket. Trä kommer i alla möjliga former och valörer, med alla möjliga olika doftkaraktärer:  det kan dofta fuktigt, fruktigt, pepprigt, torrt, feminint, hårt, maskulint, mjukt, kryddigt, kärvt, varmt, tryggt med mera och med mera. 
 
 (bild: min egen) 
                                                                                                                         
"Biblioteksdoft"
Många med mig har nog en föreställning om vad ett bibliotek egentligen doftar, eller vad vi tycker att det ska dofta. För min inre bild ser jag en pampig gammal byggnad, på gränsen till förfallen men ändå i bruk (kanske med något högt torn där de klokaste hjärnorna samlas och kokar ihop vetenskapliga experiment med antika böcker som hjälpmedel haha) och som en plats där kunskap frodas. Vägg efter vägg är täckt med gedigna hyllor i mörkaste trä och varje hylla är sprängfylld av ordentligt tummade läderinbundna volymer och uppslagsverk. I de smala ljusstrålar som lyckas leta sig in genom de smala höga fönstren, eller i det svaga ljuset från oljelampor, så syns miljontals små dammkorn som flyter omkring i luften. Bibliotekssalarna är mörka och i luften luktar det svagt av nedsuttna spruckna läderfåtöljer, gammalt trä, fotogen och dammiga gamla papper. Kanske luktar det också lite murket, gammalt och rökigt. 
 
Men egentligen doftar väldigt få bibliotek så, åtminstone de jag har besökt. Istället brukar bibliotek lukta som nyinplastade bokpärmar, nytryckta boksidor, kopiatorvärme och billiga massproducerade furu-och stålhyllor. Kanske lyckas doften av nybryggt kaffe från eventuellt bibliotekscafé leta sig in bland bokhyllorna, mixat med lukter från biblioteksbesökares kroppar... vilket ju kan vara vilka himla lukter som helst. Hursomhelst, mina drömbiblioteks dofter återfinns tyvärr sällan i verkligheten. 
 
Men i Fueguia 1833 Biblioteca de Babel så tycker jag nog att man lyckats skapa en doft som får åtminstone mig att tänka delvis på föreställningen om hur det luktar i ett riktigt gammalt, gediget bibliotek. 
 
Parfum d'Empire ett franskt, parisiskt parfymhus och är kanske det närmsta jag kommer ett slags "favoritparfymhus". Märket är skapat av Marc-Antoine Corticchiato och som doktorand i kemi och "parfymplantor" (alltså info från märkets hemsida) och ägare av märket, så har han full kontroll när det gäller framtagning av nya dofter. Några av mina favoriter av Parfum d'Empire och som jag kanske pratar mer om en annan gång, är krydd-skankiga Aziyadé, animaliska Musc Tonkin och fantastiska vodka-och amberberusande Ambre Russe. Nu till en annan favorit, rådissad av andra men inte av mig och fullproppad av varma blommor:
3 Fleurs.

Parfum d'Empire 3 Fleurs lanserades 2009 och syftar på 3 klassiska blommor inom parfymvärlden - ros, jasmine och tuberose. På fragrantica har användare gett parfymen snittbetyget 3,25 av 5 vilket ju är ganska dåligt men jag skulle lätt ge den mer poäng än så and I'll tell you why! 
 
 
Vid första sprayningen öppnar Parfum d'Empire 3 Fleurs upp väldigt fruktigt, som fruktkött och liksom rusigt och sött. Här finns verkligen något i doften som påminner om sommarens sötaste frukter och honungsmelon i synnerhet - ni vet som smaken när du tar ett bett i den honungsgula, geléliknande delen av honungsmelonen, den där bädden som kärnorna vilar på. Ja, öppningen är fruktig och söt men tack och lov inte söt som en Victoria's Secrets Body Mist eller som valfri Escada-doft, det vill säga som en syntetisk fruktcocktail. Obs inget fel om en gillar det men det är icke min kopp te...eller min typ av cocktail.
 
När den söta fasen av fruktnektar har stillat sig så är det dags för blommorna att göra entré och det gör de med rosen i centrum. Jag kan inte peka ut vilken typ av ros det är som märks mest i parfymen (även om det står att det i hjärtat är bulgarisk ros och ja, då är det väl så då, jag är ikke noen expert på ämnet) utan jag tänker mer på själva idén, föreställningen om en rosens doft...Rik, fyllig och med viss liten fräschör. 
Även om rosen står i centrum så märks jasminen genom den värme den skänker kompositionen. Tuberosen och ylang-ylang ger sötma åt doften. Även iris är med på ett litet litet hörn och bidrar till en viss, knappt kännbar torr träighet till 3 Fleurs, kanske även en liten aning tvålighet. Utan den kanske 3 Fleurs "bara" skulle vara som en flodvåg av rosenblad, jasminer och blomsteroljor.
 
 
En liten sidenote är att när jag var i Pompeji i februari tidigare i år så spatserade jag och min pojkvän omkring på antika kullerstensgator, gick in i urgamla bordeller, badhus, bagerier och tidigare bostadsvillor. Det var så otroligt vackert där och det är en plats jag gärna skulle besöka igen. Under besöket till Pompeji bar jag de droppar som var kvar i ett sample av Parfum d'Emire 3 Fleurs, och det hade jag sparat på i 2 år. När jag kom hem till Svea igen så bestämde jag mig för att köpa 3 Fleurs och jag kommer nog alltid att förknippa doften med hur jag kände mig på gatorna i den 2000 år gamla staden. Där och då kändes det lätt att fantisera ihop en inre bild av hur det kan ha känts att vara en vackert klädd och smyckad pompejansk adelsdam, flanerandes omkring på Pompejis gator indränkt i parfym från rosen-, tuberose-och jasminoljor på den tiden då Pompeji fortfarande var en levande och sprudlande stad. 
 
Fresk från Pompeji och House of the Golden Bracelet 
  
Jag kan lugnt konstatera att jag bär en viss svaghet för inbjudande, vällustiga och berusande dofter fyllda av sötma, glädje och blomster. Det är egenskaper jag gärna tillskriver Parfum d'Empire 3 Fleurs och därför har jag nog fallit som en fura för den. 3 Fleurs är absolut inte fräsch och transparent som en lätt försommarvind, som för med sig små pustar av nyutslagna körsbärsblommor och daggfriskt morgongräs...nej det är snarare en ganska "tät" (thick?) doft som påminner mer om svulstiga rosor, vinrusiga leenden och honungssötat rödvin. 3 Fleurs tar för sig och tar upp plats men inte på ett uppmärksamhetskrävande vis, utan snarare som att den har sin givna plats i sällskapet bland trädgårdens andra blommor. Det här är en doft jag älskar högt, som jag blir glad och kär av, som uppmanar till livsnjuterier, nöjeslystnad, romantiska äventyr och till att skamlöst låta sig berusas av livet och kärleken. 
 
On Top: Turkis ros, ylang-ylang, galbanum, mint
Hjärta ♥: Iris, geranium, tuberose, jasmine, bulgarisk ros
Bas: Vit musk, jasmine, tuberose