När jag växte upp in the 90's så var The Body Shop helt omåttligt populära. Många var vi som älskade butikens fruktdoftande tvålar (jordgubb var min favorit), badkulor i olika färger, små parfymoljor (min bästa vän hade Ananya) och söta parfymer. Vaniljdoften bar min mamma ibland och då den doftade vaniljglass, så lånade jag gärna ett par spray från hennes flaska när hon inte såg. Själv ville jag dofta White Musk, denna klassiska doft från denna kroppsshop, som de riktigt feminina, svala tjejerna med perfekt slät hy och glänsande hår bar. Så ville jag också vara, så ville jag också dofta!
 
Jag skulle ändock vilja säga att min relation till The Body Shop är hyfsat bra ändå, alltså märket producerar trevliga produkter till rätt okej priser ändå. Och det mesta doftar ju gott.  
 
 
 
För ett tag sedan klickade jag hem en flaska The Body Shop Polynesian Island Tiare för det facila priset 99kr (inhandlad på Tradera). Smaka på namnet liksom, Polynesien och Tiare Blomma. Hur mycket paradis och härliga vita blommor och sol och strand låter det icke som? Så tänkte jag och mina förväntningar på denna doft infriades inte
 
Jag tar bort locket på Polynesian Island Tiare och sprayar friskt på min hud. Det som når min näsa är något jag inte gillar. Det är en liksom salt, metallisk och gurkig lukt som letar sig in i mitt luktsinne. Alltså duschigt och syntetiskt av det mindre angenäma slaget (har inget emot syntetämnen, de fyller definitivt sin funktion) och det salt-metall-gurkiga försvinner liksom inte. Min förhoppning var att mötas av krämiga vita blommor och kanske en aning kokostonad solkräm, men Polynesian Island Tiare drar snarare åt det "fräschare hållet" (utan att faktiskt dofta fräscht i min näsa). Jag tror allt min mormor har burit en parfym som doftade liknande och det råkar vara en av de dofterna hon burit som jag absolut inte gillat. Efter någon halvtimma är doften märkbart svagare och jag tycker mig nosa upp en nästan smörig doft på huden. Har aldrig i mitt liv doftat på en livs levande IRL Tiareblomma men kanske är det såhär den doftar? Smörigt? Jag vet icke. 
Fragrantica har doften beskrivits som blommig, söt, kokosnötig, enkel att bära, fräsch och även såhär: 
 
"It's sweet but not overwhelming, floral and exotic with coconut and vanilla notes. It reminds me of the tropical island vacation, blooming fragrant flowers and the sound of the waves in the distance.
 
Och det låter ju inte helt illa? Bara för att min hudkemi tar fram något obekvämt salt, kvalmigt och syntetiskt när jag bär Polynesian Island Tiare, så kan den ju ändå dofta tropiskt paradis på någon annan. Dofter är ju så så individuella och olika näsor fångar upp noter olika och skönt är väl det. På pappret gillar jag verkligen alla noter som finns i den här doften: vi talar krämig kokosnöt, frangipani, vanilj, ylang-ylang... ett paradis för ens näsa egentligen! I realiteten är kompositionen av dessa noter i doften bara blaha i min näsa. Jag har istället andra favoritdofter med dessa noter, exempelvis Kenzo Amour (frangipani, ris och vanilj), Christian Dior Hypnotic Poison Eau Sensuelle (vanilj och ylang-ylang) och Versace Crystal Noir - favvo!! (kardemumma, kokos, peppar). Polynesian Island Tiare får däremot enbart 1/2 tiareblommor av 5 möjliga. 
 
Topp Apelsin, bergamott
Hjärta ♥ Ylang-ylang, tiareblomma, frangipani
Bas Vanilj, kokos
 
 
 
 
 
Denna varma kväll sitter jag och lyssnar på musik av kompositören Ryuichi Sakamoto, specifikt albumet async och spåren ubi och solari. Det är så stillsamt, drömmigt och melankoliskt. Samtidigt sitter jag och tittar på några av mina favoritads när det kommer till parfymreklam och jag talar om de för Cacharel Anaïs Anaïs och Cacharel Eden. Av någon anledning matchar musik med bilder men det kan ju också ha att göra med att jag i detta nu sitter och lyssnar på just den här musiken + doftar på och skriver om de båda dofterna. 
 
 
Jag har fått hem 2 små flaskor av vardera doft, såna 5ml-flaskor. Det duger bra ibland när en inte vill ha en helflaska av en doft. Cacharel Eden börjar akvatiskt och fruktigt med en tydlig not av melon i toppen. Efter någon halvtimma-ish doftar Eden totalt harmlöst och soft som lätt parfymerat mjukmedel. Jag tycker mig också ana nån blandning av lite lakrits, något örtigt och kamomillte-liknande i bakgrunden, kanske med en liten blyg viol på kanten som garnityr. INGEN av dessa noter stämmer överhuvudtaget med de officiella noterna så antingen kan jag ej lita till 100% på mitt luktsinne, eller så luras notlistan...jag tror på det tidigare, hehe. 
Även om jag inte provat Eden någon gång eller haft den i mina eller närstående personers ägor, så känns den bekant i mitt doftminne. Troligen har jag känt den på någons hud någon gång i förbifarten, eller kanske uppfattat en pust av den från någons kläder på snabbköpet eller i skolan eller så. Doften känns inte 100% jag, kanske inte ens 50% men jag uppskattar den ändå för sitt "melonvatten" till en början och för sin oförargerliga mjukmedelsliknande örtkaraktär på slutet. 
 
Eden skapades 1994 av parfymören Jean Guichard. Den innehåller väldigt många noter precis som många dofter från 80- och 90-talet gjorde. 
 
Toppnoter Citron, bergamot, persika, mandarin
Hjärtnoter ♥ Jasmin, melon, tuberose, ananas, mimosa, ros, lotus, liljekonvalj, näckros
Basnoter cederträ, robiniaträ (black locust i Nordamerika), patchouli, tonkaböna, sandelträ
 
 

 
Cacharel Anaïs Anaïs lanserades 1978 och flera näsor var involverade i skapandet av doften - Roger Pellegrino, Robert Gonnon, Paul Leger och Raymond Challian. Anaïs Anaïs karaktäriseras av sin gröna, sträva tvålighet och det är inte otroligt att du någon gång bekantat dig med doften (kanske sett flaskan på nattduksbordet tillhörande en romantiskt lagd person med förkärlek för det klassiska, kanske uppfattat den när du kramat din mormor eller själv fått den i present som första parfym), då den idag betraktas som en av klassikerna bland dofter. Personligen åker jag 20 år tillbaka i tiden till 1997, då jag ibland hängde hemma hos min kompis storasyster, som också blev som min storasyster. Åh hon visste så mycket om livet med sina 19 år och var som ett orakel av kunskap som mitt 12-åriga jag frågade ut om än det ena, än det andra. I hennes badrum hade hon en totalt fullastad badrumshylla som var till bredd och höjd fylld med make-up borstar, parfymer, tamponger, puderdosor, necessärer och hårprodukter. En av de parfymerna hon hade framme var en flaska Anaïs Anaïs och även om jag inte tyckte att den doftade lika gott som flaskan var söt, så brukade jag ändå i smyg sno åt mig några spray av den när jag var på besök. Den kalla, vita porslinsliknande flaskan med silverkork kommer nog alltid att påminna mig om denna fina person och barndomsvän, Matilda. 

Jag har mycket svårt att urskilja noter i Cacharel Anaïs Anaïs, från början till slut. Till en början doftar den tvåligt och strävt grönt på huden men jag kan inte säga vilka noter som är framträdande, tyvärr. Anaïs Anaïs är mer en känsla och det är känslan av att förstrött ta sig fram i en trädgård under en daggvåt sommarnatt, och känna doften av kraftiga mörkgröna blomblad och sträva växtstjälkar. Framåt gryningen gör tvåliga blommor entré och visar sin kryddiga och varma karaktär. Liljekonvaljen håller doften strävt grön till en början. Liljan i doften är inte krämig eller påträngande utan klassiskt tvålig, tänk doften av en hård bit vit vål som ligger förpackad i silkespapper i en vacker gammaldags pappask. Slutligen träder varm nästan pepprig mossa fram på huden. 
 
 Om jag skulle beskriva Cacharel Anaïs Anaïs med ett enda adjektiv så skulle jag välja drömmig. Allt från reklambilder till doft och känslan av doften är drömmiga. Och drömmighet är något jag högt uppskattar.  
 
Även i Anaïs Anaïs är noterna mååånga. Let's check them out!
 
Top Hyacint, apelsinblomma, lavendel, galbanum, kaprifol, vit lilja, svarta vinbär, bergamott, citron
Hjärta ♥ Iris, tuberose, nejlika, kaprifol, marockansk jasmine, ros, orris rot/violrot, lilja
Bas Musk, amber, patchouli, sandelträ, cederträ, rökelse, mossa, vetiver, läder 
 
 
 
 
 
 
När jag tänker på designern Laura Biagiottis dofter så är det inte utan att ett visst nostalgiskt skimmer drar förbi mina ögon. Jag tänker förstås på det 90-tal jag är uppväxt på, där mamma bar mörkt plommonstinna Venezia (1992), min bästis storasyrra bar melonfruktiga, akvatiska Laura (1994) och min brorsas svala flickvän bar persika-tuberossöta Sotto Vocce (1996). Min pappa bar förresten Roma per uomo (1995) ibland. Laura Biagiottis dofter var helt enkelt med under en stor del av mitt 90-tal. 
 
Idag bär jag Venezia (reformulerad från 2011) och även om just Laura är lite för vattnig och melonig för mig, så är jag sugen på en flaska Roma, med noter av myrrah, mint och grapefrukt från denna designer. För någon vecka sen hade jag tur att komma över en liten 5-ml flaska av Venezia Pastello, som lanserades 1995 - och som tyvärr inte längre tillverkas. Den här lilla flaskan kommer jag hålla mycket hårt i och i'll tell you why. 
 
 
Laura Biagiotti Venezia Pastello Eau de Toilette är en version (eller flanker) på Venezia från 1992. Där Venezia är en riktigt höstig doft, söt med toner av amber, vanilj, saftiga mörka plommon och benzoin, så har Venezia Pastello i stort sett inget gemensamt med sin föregångare. Är de ens syskon? Njaa
 
Pastello öppnar upp ljust, luftigt och friskt som en sval försommarvind. Doften kategoriseras som en fruity floral och öppnar upp med toppnoter som påminner om geléhallon, eller om att ta den där första tuggan i ett riktigt krispigt, saftigt grönt äpple. Friskt, fräscht och svalt! Gröna äpplen eller gröna frukter finns inte med bland de officiella noterna men näsan känner det näsan känner. Efter den första uppfriskande fasen går Venezia Pastello vidare in i att dofta som fruktkorgen du har med dig och äter av på bryggan vid vattnet en mild sommardag. Kanske på en brygga i Venedig? Persika/plommon är de noterna jag säkrast kan plocka ut (men det kunde lika gärna vara lite aprikos i fruktkompotten också). Vidare fortsätter Pastello att på min hud åtminstone, dofta lätt och fruktigt med en aning odefinierbart blomster i. That's pretty much it men det är inte alltid det behövs så mycket mer än så - ibland är det bara känslan av att sitta och göra ingenting, kanske sitta på bryggan och doppa fötterna i det svala vattnet samtidigt som du äter tugga efter tugga av färsk frukt (specifikt saftig persika och grönt krispigt äpple dårå) som du vill åt. The sweetness of doing nothing, Il dolce far niente (italienskt uttryck). Kanske dolce far niente samtidigt som du är draperad i mjukaste transparenta silkestyg...
 
Laura Biagiotti Venezia Pastello kommer i en rundad frostad flaska med en kork i silver/orange/turkost. Det är sagt att korkens form ska påminna om någon av Venedigs alla tinnar och torn, och kanske det. Färg, form och textur på flaskan passar i alla fall doftens namn Pastello, och för ens tankar mot ljusa, våriga och lätta dofter. 
Det här en doft som är svår att få tag i men lätt att tycka om. Sillage är allt annat än starkt och hållbarhet är väl ett svagare OK. Noterna är som följer:
 
Top Persika, plommon, hallon. tranbär, svarta vinbär
Hjärta ♥ Ros, heliotrop, jasmine
Bas Cederträ, musk, vanilj, sandelträ
 
 Den här 90-talsbilden av min favoritdonna Monica Bellucci får
  illustrera känslan av Pastello, pastellig och fräsch en varm dag.
 
Ciao, arrivederci och så vidare!