Modehuset Chanels dofter har aldrig lockat mig, aldrig talat till just mig. Med sin sobra elegans,raka linjer och minimalistiska estetik har inte varit parfymhuset (eller modehuset, om jag var gjord av pengar) för mig. Tidlösa klassiker som guldgula, aldehydstinna Chanel N°5 är inte alls min grej, den är alldeles på tok för kvav, tung och damig för mig. Tänker att himla fina Marilyn Monroe som ju sa att hon innan läggdags enbart gick till sängs "2 droppar Chanel No 5", egentligen känns som någon som skulle ha burit en varmare, mer inbjudande och liksom flirtig doft? Nåväl, doftsmak är ju högst individuellt. 
 
Chanel Coco Mademoiselle lanserades 2001 och beskrivs som en Chypre Floral. Näsan bakom är Jacques Polge som nästan bara gjort dofter för Chanel. Keira Knightley frontar doften med plutande Keira Knightley-mun och en rufsig elegant page. Chanel Coco Mademoiselle får väl ändå ses som någon slags modern lillasyster till föregångaren Coco från 1984. Jag har inte någonsin provat Coco vad jag kan minnas men jag kan tänka mig att den verkligen är ett barn av sin tid (80-talets powerdofter gick då ej obemärkta förbi). 
 
När jag bara sätter näsborrarna mot spraymunstycket på mitt sample med Coco Mademoiselle (som jag hädanefter kommer förkorta till Coco Mlle), så plockar mitt luktsinne omedelbart upp doften av apelsinblommor - jag tycker att apelsinblommor i parfym kan dofta rätt mycket som godis, som gammaldags pastiller med apelsinblomssmak typ dessa. När jag så sprayar ett par generösa sprut Coco Mlle på handleden så överröses jag av skarp citrus i alla dess former och färger -  bergamott, apelsinklyftor och mandariner samsas på huden och tävlar högljutt om uppmärksamhet. När den skarpaste citrusyran har lagt sig så känner jag något som påminner mig om kanderade apelsinklyftor (såna en kan köpa i någon finare tebutik, speciellt kring juletid) och om aprikosmarmelad. 
 
Någon knapp timma in i kompositionen så träder en städad, elegant och fuktig ros fram ur doftens hjärta. Det är ingen damig ros, ingen "tant-ros", ingen krävande, svullstig dramatisk ros, utan snarare en ren, ljus och nyduschad ros med regnpärlor på sina nyknoppade blad. Rosrädda behöver alltså inte vara rädda, rosen i Coco Mlle tar ej upp ett helt rum. I hjärtat tycker jag också att jag anar en viss krispig fräschör, som av något som påminner om doften av knappt mogna aprikoser eller krispiga gröna äpplen. Ingen av de frukterna finns dock med enligt doftpyramiden. Även en viss knappt anad krämighet finns med i kompositionen och jag gissar att det är fröken ylang-ylang som bidrar med detta. 
 
Slutfasen av Coco Mlles levnadstid på min hud är också den jag tycker bäst om. Här kommer den jordiga torra basen fram och med sin lätta träighet, vävs vetivern samman med den ganska rena patchoulin. Basen är lågmäld och träig och står i kontrast till den ganska extroverta, sprakande citrusöppningen. 
 
 
Chanels Coco Mademoiselle har karaktären av en office-friendly nytvättad citrusdoft som i min nos kombinerar doften av sköljmedel/frisk ros/aprikosmarmelad/torr patchouli på ett ytterst välskräddat och välkomponerat sätt. Inledningsvis är Coco Mlle ganska extrovert och sprakande, som ett bubblig glas mousserande vin toppat med citrusklyftor. Hennes hjärta är energiskt och rosigt, böljande utan alltför skarpa kanter och utförd med elegans och balans. Coco Mlle är inte riktigt mitt glas kolsyrat vatten men jag kan förstå att det är en parfym som tilltalar många, framförallt de som vill ha en relativt lättburen och fresh doft (utan att vara helt tappad på tyngd, värme eller sötma) som funkar vid de flesta tillfällena, vardag, finmiddag, dejt eller soffhäng.
 
+ på flaskan. Den är så fantastiskt söt med sin skimrande roséguldsrosa vätska raka linjer.
So very Chanel.Toppbetyg på flaskan!
 
Topp: apelsin, bergamott, apelsinblomma, mandarin
Hjärta: ylang-ylang, turkisk ros, jasmine, mimosa
Bas: vetiver, vanilj, opoponax, musk, patchouli, tonkaböna

Kommentera

Publiceras ej