Min senast sedda tv-serie var Versailles som handlar om när franske kung Ludvig-Solkungen-XIV bestämde sig för att bygga det enorma slottet Versailles, och markera Frankrike som något slags centrum av världen under 1600-talet. Han såg till att slottet blev byggt (okej, hans tusentals arbetare som byggde slottet åt honom...) och dåtidens adel och kungligheter inkvarterade sig i de hundratals rum som fanns i slottet (tänk att alla delade på enbart en toalett, jag upprepar en). Slottet Versailles var knappast känt för att vara speciellt fräscht och väldoftande, däremot pråligt och rejält påkostat. 
 
Men nog om Versailles. En av de historiskt kända figurer som har bott på slottet var Madame de Pompadour, född på 1700-talet i Paris som Jeanne-Antoinette Poisson. Madame de Pompadour är en av mina absoluta historiska favoritfigurer och var kulturell mecenat, stilikon, finansiör av konstnärer och skyddare av franska filosofer (som Voltaire), utvecklade den franska porslinsindustrin, hade stort politiskt inflytande i landet och var officiell älskarinna till Ludvig XV. Hon hann med en hel del under sin ganska korta livstid (för den som är intresserad av denna dam kan jag varmt rekommendera boken Madame de Pompadour av Herman Lindqvist) och förutom sin plats som stilmedveten rokoko-ikon, så har hon även inspirerat till väldoft i form av parfym.
 
  
Det franska parfymhuset Maison Nicolas de Barry - ett superspännande litet hus som specialiserat sig på att återskapa eller åtminstone låta sig inspireras av historiska figurer - lanserade 2003 doften L`eau de la Marquise de Pompadour. Mitt lilla sample med pomadour har jag varit mycket sparsam med och bara burit några fåtal gånger, inte för att jag inte älskar den men för att jag inte vill använda upp det riktigt än (jag har inte möjlighet att införskaffa alla dofter jag suktar efter och den som väntar på något gott osv osv). 
 
Låt oss tala om doften! L'eau de la Marquise de Pompadour öppnar upp friskt, blommigt och pudrigt på en och samma gång och lika delar fräsch grönska som pepprighet, möter mina luktreceptorer vid första sniff. Grönskan får mig att tänka på kraftiga mörkgröna stjälkar på blommor och där tror jag att det är hyacinten som ger sig till känna. Faktum är att den här liksom mörka, torra och nästan lite kärva grönskan följer med en bra bit in i parfymens levnadstid på min hud. En annan not som jag upplever väldigt tydligt i Markisen de Pompadour är rosen - här talar vi om ljuvlig himla rosenmarmelad, alltså ordentligt florsockerpudrad turkisk rosenkonfekt (tror det ibland kallas loukhoum, se här på dessa ljuvligheter!). En liten tuberos tittar fram med sina vita små blad och bjussar på lite sötma men främst är det det gröna och det rosiga som utgör parfymens själva kropp. 
 
Det finns också en viss tvålighet i  L'eau de la Marquise de Pompadour också, en tvålighet som blandar sig fint med pudret. Säg mig, skulle en doft med inspiration av 1700-talets främsta rokokodam verkligen vara komplett utan rejäl dos med puder? Näe. Tack och lov lyckas L'eau de la M.P med att verkligen få mig att känna mig (en aning) som att jag vandrar omkring i Madame Pompadours våning på Versailles (eller i mitt eget vardagsrum i ett något nednött bostadsområde i mellanstor svensk stad) och inhalerar doften från blomsterpotpurrier och friska växter (på slottet Versailles var man tvungen att placera ut rejält med väldoftande potpurri och parfym för att dölja all annan stank som fyllde korridorerna...). Härligt!
 
 
 Top: iris
♥ ros, viol, narcissus, gardenia, jasmin,
nejlika,tuberos, hyacint
Bas: amber
 
  
Hej! Januari passerade förbi med slask och snö och mörker och ingenting blev skrivet. Nu är det februari och ljusare tider är i antågande, lovar. Visserligen älskar jag vintern (när det är "riktig" vinter med snö och is vill säga - som nu) men jag längtar givetvis till vår och sommar, speciellt vår. Under den här vinterdvalan som har varit (och fortfarande delvis är) så har jag längtat extra mycket efter dofter med rejäl mängd blomster. Flyktiga, luftiga, ljusrosa, friska, ljuva blommor. Tunga, vita, tropiska, gula, sötsliskiga, kvävande, krämiga blommor. Blommor blommor blommor. 
 
En av mina senast provade blomsterdofter är Isabey Fleur Nocturne, ett hus som jag inte innan hört talas om. Isabey Paris grundades i Februari 1924 av Baron Henri James de Rotschild (en medlem av den engelska grenen av Rotschildfamiljen) och var först känt som Société Parisienne d’Essences rares et de Parfums. Med en air av romantik med namn som Le Lys Noir, La Route d'Emeraude och Fleur Nocturne och med flaskor designade av glasskulptörerna Julien Viard och René Lalique, så befäste Isabey Paris snabbt sin plats som rafinerat franskt lyxvarumärke.  Fleur Nocturne är den enda doften från huset som jag har provat och den lanserades 2009, en nytolkning på parfymen Bleu de Chine (se flaskan så förstår ni) som skapades redan 1925. Fleur Nocturne är en tvålig, blommig och lätt fruktig doft som med sitt namn Nocturne anspelar på dessa klassiska, romantiska långsamma musikstycken som är inspirerade av natten (därav nocturne från latinets nocturnus - of night/at night/by night). Kanske har ni hört Fréderic Chopins Op. 9, No. 2 i Ess-dur, det är en av de mest kända "nocturnerna". 
 
Fleur Nocturnes toppnoter är lätta, fruktiga och fräscha. Efter bara några minuter ger sig en luftig tvålighet till känna och jag föreställer mig att bäraren är någon som prefererar vita, frasiga styva skjortor och en enkel men elegant hårupsättning framför flödande hårsvall och typ...färg. Klassiskt och rent tvåligt liksom. I hjärtat av parfymen träder fruktighet från varm persika in i parfymen och likaså viss dosering av "tropisk karaktär" - ni vet tanken på vita stränder, böljande palmer, turkost vatten och sololja. Det tropiska i doften tar dock aldrig över och det doftar inte som om du spillt ut en flaska Hawaiian Tropic i din väska, utan snarare som om det går att ana att du smörjt in din hud med sololja för några timmar sedan och sedan låtit huden värmas av solen. Det är inte tal om en någon maffig bukett med vita feta blommor som tar upp ett helt rum även om Fleur Nocturne absolut innehåller några vita blomblad. 
 
Hade jag fått önska så hade jag velat ha mer maffighet i Fleur Nocturne, jag tycker den är lite för tillrättalagd och nytvättad. Ungefär som om man har polerat gardenians blomblad och noga tvättat och stramat åt dem innan de har stoppats i parfymflaskan. Får jag välja så vill jag hellre ha mina vita blommor söta, krämiga och kladdiga och själva namnet, Fleur Nocturne får mig att tänka på betydligt syndigare och mörkare saker (alltså jag tänker på typ vampyrer om natten i kvava kväljande blommande trädgårdar när jag tänker på ordet Nocturne MEN det står ju helt klart för mig och mina associationer, bland annat associationer till exempelvis trädgården i En vampyrs bekännelse. Hehe). Fleur Nocturne är helt enkelt bärbar men lite för bärbar för att vara spännande. Dock är den vackert komponerad och flaskan är ett konstverk i sig! 
 
Top: mandarin, persika, aprikosblomma
Hjärta: magnolia, gardenia, jasmin
Bas: vanilj, patchouli
 
Magnolia by Georg Dionysius Ehret
 
My latest flower-fume purchase (just a sample) is Isabey Paris Fleur Nocturne. Isabey Paris was founded in 1924 and it is a perfume brand that I had never heard of before. Fleur Nocturne is a clean, soapy, fruity floral scent that is so very elegant and polished. When you think of the notes, gardenia, peach, jasmine, vanilla and magnolia for example, you might think that this is a heavy white floral bouquet but not at all - the soapyness from the magnolia and the clean white petals (with a slightly "tropical" vibe) makes it very wearable and I cannot really imagine anyone taking offence of the scent (but it has to do with ones personal perfume taste and fume repertoar ofcourse - maybe I am a bit numbed?:). To me, Fleur Nocturne is a bit too wearable and too clean and stiff and I had wished for more heavyness and creamyness in it to really make my heart pound. Still though, it is wearable and nicely done and comes in a bottle that is a work of art!