Lilacpond

The Nightingale and the Rose är en liten novell skriven av 1800-talsförfattaren Oscar Wilde. Novellen återfinns i sagosamlingen The Happy Prince and Other Tales och handlar kortfattat om en liten skönsjungande näktergal, en mycket romantiskt lagd sådan, som offrar sitt liv för en ung och olycklig student. Studentens högsta önskan är att vinna sin kärestas hjärta genom att kunna ge henne en vacker röd ros men han har inte någon. Näktergalen färgar en vit ros blodröd med hjälp av sitt hjärtas blod och faller både död ner med en törne i sitt hjärta, och glöms bort av den otacksamme unge studenten. (typisk Wilde-isk berättelse!)

  

Näktergalen (Luscinia luscinia), en söt liten fågel vars fjädrar går i vitt, rödbrunt och gråbrunt, med de nättaste små fötter, ser kanske inte så mycket ut för världen men nattetid bjuder den på en mycket karaktäristisk sång. Fågeln kallas ibland för "musikant" och är en av de varelser från djurriket som tjänat som inspiration för kanadensiska parfymhuset Zoologist. Nightingale lanserades 2016 och är en Chyprée-Fruity, med Tomoo Inaba som näsa bakom doften. 

 

Jag har faktiskt ingen aning om varför men doften av Nightingale på min hud får mig att tänka på frasande sidenkjolar i klara pastellfärger. Det är något med doften (och faktiskt i många av Zoologists andra dofter) som får mig att tänka färg, färg, färg - det känns nästan som att varje not är sprängfylld med färg.

 

Så vad doftar egentligen Nightingale? Jag kan givetvis bara tala utifrån hur den doftar på min hud med min hudkemi (men jag har svårt att tro att doften på någon annan skulle skilja sig markant men har ej empirisk grund för denna gissning) och på den upplever jag något som får mig att tänka på rosa puder, torr vetiver/mossa och handväska fylld med violer och lyxigt krämigt läppstift. Jag tänker på iris också men den står inte listad bland de officiella noterna (men det är troligen kombinationen av ros, viol och ambergris som skapar iriskaraktär i parfymen). Inte någonsin i mitt liv har jag doftat på real life plommonblomma, som är en av noterna i Nightingales hjärta men jag vill fantisera om att den tillför lite sötma i kompositionen.

 

Nightingales karaktär är ljuv, stillsam och romantisk (men absolut inte omärkbar) och jag tänker också att den är mycket damig. Damen ifråga har säkert en pudrad nuna, grannt broderad solfjäder och blickar intresserat mot Öst någon gång i början av 1900-talet. Eller kanske 1930-talet...Vintagevibbarna ger sig hursomhelst kraftigt tillkänna och om en hyser förkärlek för vackra läppstiftshylsor, torkade blommor och det nostalgiska förr i tiden så känns det väldigt mycket som att en kan bli förälskad i Zoologist Nightingale. 

 

Visst är Nightingale vårig också. Tomoo Inaba som är näsan bakom doften var inspirerad av våren och näktergalens sång när han komponerade doften, och att våren är närvarande märks inte minst med doftens rosa juice och den utsökta illustrationen på flaskans etikett av en liten kimonoklädd näktergal med blommor i håret. När den lilla fågelns inledande sång på huden har stillat sig en aning så förvandlas den istället till en trygg, torr och pudrig jord-patchouli i basen. Trots Nightingales romantiska och ljuva aura så är den på intet sätt tillknäppt och timid. Likt näktergalens sång är tydlig och klar så kan Nightingale ta upp ett helt rum med sin blommiga karaktär - underskatta henne inte!