Modehuset Chanels dofter har aldrig lockat mig, aldrig talat till just mig. Med sin sobra elegans,raka linjer och minimalistiska estetik har inte varit parfymhuset (eller modehuset, om jag var gjord av pengar) för mig. Tidlösa klassiker som guldgula, aldehydstinna Chanel N°5 är inte alls min grej, den är alldeles på tok för kvav, tung och damig för mig. Tänker att himla fina Marilyn Monroe som ju sa att hon innan läggdags enbart gick till sängs "2 droppar Chanel No 5", egentligen känns som någon som skulle ha burit en varmare, mer inbjudande och liksom flirtig doft? Nåväl, doftsmak är ju högst individuellt. 
 
Chanel Coco Mademoiselle lanserades 2001 och beskrivs som en Chypre Floral. Näsan bakom är Jacques Polge som nästan bara gjort dofter för Chanel. Keira Knightley frontar doften med plutande Keira Knightley-mun och en rufsig elegant page. Chanel Coco Mademoiselle får väl ändå ses som någon slags modern lillasyster till föregångaren Coco från 1984. Jag har inte någonsin provat Coco vad jag kan minnas men jag kan tänka mig att den verkligen är ett barn av sin tid (80-talets powerdofter gick då ej obemärkta förbi). 
 
När jag bara sätter näsborrarna mot spraymunstycket på mitt sample med Coco Mademoiselle (som jag hädanefter kommer förkorta till Coco Mlle), så plockar mitt luktsinne omedelbart upp doften av apelsinblommor - jag tycker att apelsinblommor i parfym kan dofta rätt mycket som godis, som gammaldags pastiller med apelsinblomssmak typ dessa. När jag så sprayar ett par generösa sprut Coco Mlle på handleden så överröses jag av skarp citrus i alla dess former och färger -  bergamott, apelsinklyftor och mandariner samsas på huden och tävlar högljutt om uppmärksamhet. När den skarpaste citrusyran har lagt sig så känner jag något som påminner mig om kanderade apelsinklyftor (såna en kan köpa i någon finare tebutik, speciellt kring juletid) och om aprikosmarmelad. 
 
Någon knapp timma in i kompositionen så träder en städad, elegant och fuktig ros fram ur doftens hjärta. Det är ingen damig ros, ingen "tant-ros", ingen krävande, svullstig dramatisk ros, utan snarare en ren, ljus och nyduschad ros med regnpärlor på sina nyknoppade blad. Rosrädda behöver alltså inte vara rädda, rosen i Coco Mlle tar ej upp ett helt rum. I hjärtat tycker jag också att jag anar en viss krispig fräschör, som av något som påminner om doften av knappt mogna aprikoser eller krispiga gröna äpplen. Ingen av de frukterna finns dock med enligt doftpyramiden. Även en viss knappt anad krämighet finns med i kompositionen och jag gissar att det är fröken ylang-ylang som bidrar med detta. 
 
Slutfasen av Coco Mlles levnadstid på min hud är också den jag tycker bäst om. Här kommer den jordiga torra basen fram och med sin lätta träighet, vävs vetivern samman med den ganska rena patchoulin. Basen är lågmäld och träig och står i kontrast till den ganska extroverta, sprakande citrusöppningen. 
 
 
Chanels Coco Mademoiselle har karaktären av en office-friendly nytvättad citrusdoft som i min nos kombinerar doften av sköljmedel/frisk ros/aprikosmarmelad/torr patchouli på ett ytterst välskräddat och välkomponerat sätt. Inledningsvis är Coco Mlle ganska extrovert och sprakande, som ett bubblig glas mousserande vin toppat med citrusklyftor. Hennes hjärta är energiskt och rosigt, böljande utan alltför skarpa kanter och utförd med elegans och balans. Coco Mlle är inte riktigt mitt glas kolsyrat vatten men jag kan förstå att det är en parfym som tilltalar många, framförallt de som vill ha en relativt lättburen och fresh doft (utan att vara helt tappad på tyngd, värme eller sötma) som funkar vid de flesta tillfällena, vardag, finmiddag, dejt eller soffhäng.
 
+ på flaskan. Den är så fantastiskt söt med sin skimrande roséguldsrosa vätska raka linjer.
So very Chanel.Toppbetyg på flaskan!
 
Topp: apelsin, bergamott, apelsinblomma, mandarin
Hjärta: ylang-ylang, turkisk ros, jasmine, mimosa
Bas: vetiver, vanilj, opoponax, musk, patchouli, tonkaböna
Parfum d'Empire ett franskt, parisiskt parfymhus och är kanske det närmsta jag kommer ett slags "favoritparfymhus". Märket är skapat av Marc-Antoine Corticchiato och som doktorand i kemi och "parfymplantor" (alltså info från märkets hemsida) och ägare av märket, så har han full kontroll när det gäller framtagning av nya dofter. Några av mina favoriter av Parfum d'Empire och som jag kanske pratar mer om en annan gång, är krydd-skankiga Aziyadé, animaliska Musc Tonkin och fantastiska vodka-och amberberusande Ambre Russe. Nu till en annan favorit, rådissad av andra men inte av mig och fullproppad av varma blommor:
3 Fleurs.

Parfum d'Empire 3 Fleurs lanserades 2009 och syftar på 3 klassiska blommor inom parfymvärlden - ros, jasmine och tuberose. På fragrantica har användare gett parfymen snittbetyget 3,25 av 5 vilket ju är ganska dåligt men jag skulle lätt ge den mer poäng än så and I'll tell you why! 
 
 
Vid första sprayningen öppnar Parfum d'Empire 3 Fleurs upp väldigt fruktigt, som fruktkött och liksom rusigt och sött. Här finns verkligen något i doften som påminner om sommarens sötaste frukter och honungsmelon i synnerhet - ni vet som smaken när du tar ett bett i den honungsgula, geléliknande delen av honungsmelonen, den där bädden som kärnorna vilar på. Ja, öppningen är fruktig och söt men tack och lov inte söt som en Victoria's Secrets Body Mist eller som valfri Escada-doft, det vill säga som en syntetisk fruktcocktail. Obs inget fel om en gillar det men det är icke min kopp te...eller min typ av cocktail.
 
När den söta fasen av fruktnektar har stillat sig så är det dags för blommorna att göra entré och det gör de med rosen i centrum. Jag kan inte peka ut vilken typ av ros det är som märks mest i parfymen (även om det står att det i hjärtat är bulgarisk ros och ja, då är det väl så då, jag är ikke noen expert på ämnet) utan jag tänker mer på själva idén, föreställningen om en rosens doft...Rik, fyllig och med viss liten fräschör. 
Även om rosen står i centrum så märks jasminen genom den värme den skänker kompositionen. Tuberosen och ylang-ylang ger sötma åt doften. Även iris är med på ett litet litet hörn och bidrar till en viss, knappt kännbar torr träighet till 3 Fleurs, kanske även en liten aning tvålighet. Utan den kanske 3 Fleurs "bara" skulle vara som en flodvåg av rosenblad, jasminer och blomsteroljor.
 
 
En liten sidenote är att när jag var i Pompeji i februari tidigare i år så spatserade jag och min pojkvän omkring på antika kullerstensgator, gick in i urgamla bordeller, badhus, bagerier och tidigare bostadsvillor. Det var så otroligt vackert där och det är en plats jag gärna skulle besöka igen. Under besöket till Pompeji bar jag de droppar som var kvar i ett sample av Parfum d'Emire 3 Fleurs, och det hade jag sparat på i 2 år. När jag kom hem till Svea igen så bestämde jag mig för att köpa 3 Fleurs och jag kommer nog alltid att förknippa doften med hur jag kände mig på gatorna i den 2000 år gamla staden. Där och då kändes det lätt att fantisera ihop en inre bild av hur det kan ha känts att vara en vackert klädd och smyckad pompejansk adelsdam, flanerandes omkring på Pompejis gator indränkt i parfym från rosen-, tuberose-och jasminoljor på den tiden då Pompeji fortfarande var en levande och sprudlande stad. 
 
Fresk från Pompeji och House of the Golden Bracelet 
  
Jag kan lugnt konstatera att jag bär en viss svaghet för inbjudande, vällustiga och berusande dofter fyllda av sötma, glädje och blomster. Det är egenskaper jag gärna tillskriver Parfum d'Empire 3 Fleurs och därför har jag nog fallit som en fura för den. 3 Fleurs är absolut inte fräsch och transparent som en lätt försommarvind, som för med sig små pustar av nyutslagna körsbärsblommor och daggfriskt morgongräs...nej det är snarare en ganska "tät" (thick?) doft som påminner mer om svulstiga rosor, vinrusiga leenden och honungssötat rödvin. 3 Fleurs tar för sig och tar upp plats men inte på ett uppmärksamhetskrävande vis, utan snarare som att den har sin givna plats i sällskapet bland trädgårdens andra blommor. Det här är en doft jag älskar högt, som jag blir glad och kär av, som uppmanar till livsnjuterier, nöjeslystnad, romantiska äventyr och till att skamlöst låta sig berusas av livet och kärleken. 
 
On Top: Turkis ros, ylang-ylang, galbanum, mint
Hjärta ♥: Iris, geranium, tuberose, jasmine, bulgarisk ros
Bas: Vit musk, jasmine, tuberose 
 
När jag växte upp in the 90's så var The Body Shop helt omåttligt populära. Många var vi som älskade butikens fruktdoftande tvålar (jordgubb var min favorit), badkulor i olika färger, små parfymoljor (min bästa vän hade Ananya) och söta parfymer. Vaniljdoften bar min mamma ibland och då den doftade vaniljglass, så lånade jag gärna ett par spray från hennes flaska när hon inte såg. Själv ville jag dofta White Musk, denna klassiska doft från denna kroppsshop, som de riktigt feminina, svala tjejerna med perfekt slät hy och glänsande hår bar. Så ville jag också vara, så ville jag också dofta!
 
Jag skulle ändock vilja säga att min relation till The Body Shop är hyfsat bra ändå, alltså märket producerar trevliga produkter till rätt okej priser ändå. Och det mesta doftar ju gott.  
 
 
 
För ett tag sedan klickade jag hem en flaska The Body Shop Polynesian Island Tiare för det facila priset 99kr (inhandlad på Tradera). Smaka på namnet liksom, Polynesien och Tiare Blomma. Hur mycket paradis och härliga vita blommor och sol och strand låter det icke som? Så tänkte jag och mina förväntningar på denna doft infriades inte
 
Jag tar bort locket på Polynesian Island Tiare och sprayar friskt på min hud. Det som når min näsa är något jag inte gillar. Det är en liksom salt, metallisk och gurkig lukt som letar sig in i mitt luktsinne. Alltså duschigt och syntetiskt av det mindre angenäma slaget (har inget emot syntetämnen, de fyller definitivt sin funktion) och det salt-metall-gurkiga försvinner liksom inte. Min förhoppning var att mötas av krämiga vita blommor och kanske en aning kokostonad solkräm, men Polynesian Island Tiare drar snarare åt det "fräschare hållet" (utan att faktiskt dofta fräscht i min näsa). Jag tror allt min mormor har burit en parfym som doftade liknande och det råkar vara en av de dofterna hon burit som jag absolut inte gillat. Efter någon halvtimma är doften märkbart svagare och jag tycker mig nosa upp en nästan smörig doft på huden. Har aldrig i mitt liv doftat på en livs levande IRL Tiareblomma men kanske är det såhär den doftar? Smörigt? Jag vet icke. 
Fragrantica har doften beskrivits som blommig, söt, kokosnötig, enkel att bära, fräsch och även såhär: 
 
"It's sweet but not overwhelming, floral and exotic with coconut and vanilla notes. It reminds me of the tropical island vacation, blooming fragrant flowers and the sound of the waves in the distance.
 
Och det låter ju inte helt illa? Bara för att min hudkemi tar fram något obekvämt salt, kvalmigt och syntetiskt när jag bär Polynesian Island Tiare, så kan den ju ändå dofta tropiskt paradis på någon annan. Dofter är ju så så individuella och olika näsor fångar upp noter olika och skönt är väl det. På pappret gillar jag verkligen alla noter som finns i den här doften: vi talar krämig kokosnöt, frangipani, vanilj, ylang-ylang... ett paradis för ens näsa egentligen! I realiteten är kompositionen av dessa noter i doften bara blaha i min näsa. Jag har istället andra favoritdofter med dessa noter, exempelvis Kenzo Amour (frangipani, ris och vanilj), Christian Dior Hypnotic Poison Eau Sensuelle (vanilj och ylang-ylang) och Versace Crystal Noir - favvo!! (kardemumma, kokos, peppar). Polynesian Island Tiare får däremot enbart 1/2 tiareblommor av 5 möjliga. 
 
Topp Apelsin, bergamott
Hjärta ♥ Ylang-ylang, tiareblomma, frangipani
Bas Vanilj, kokos