Modehuset Chanels dofter har aldrig lockat mig, aldrig talat till just mig. Med sin sobra elegans,raka linjer och minimalistiska estetik har inte varit parfymhuset (eller modehuset, om jag var gjord av pengar) för mig. Tidlösa klassiker som guldgula, aldehydstinna Chanel N°5 är inte alls min grej, den är alldeles på tok för kvav, tung och damig för mig. Tänker att himla fina Marilyn Monroe som ju sa att hon innan läggdags enbart gick till sängs "2 droppar Chanel No 5", egentligen känns som någon som skulle ha burit en varmare, mer inbjudande och liksom flirtig doft? Nåväl, doftsmak är ju högst individuellt. 
 
Chanel Coco Mademoiselle lanserades 2001 och beskrivs som en Chypre Floral. Näsan bakom är Jacques Polge som nästan bara gjort dofter för Chanel. Keira Knightley frontar doften med plutande Keira Knightley-mun och en rufsig elegant page. Chanel Coco Mademoiselle får väl ändå ses som någon slags modern lillasyster till föregångaren Coco från 1984. Jag har inte någonsin provat Coco vad jag kan minnas men jag kan tänka mig att den verkligen är ett barn av sin tid (80-talets powerdofter gick då ej obemärkta förbi). 
 
När jag bara sätter näsborrarna mot spraymunstycket på mitt sample med Coco Mademoiselle (som jag hädanefter kommer förkorta till Coco Mlle), så plockar mitt luktsinne omedelbart upp doften av apelsinblommor - jag tycker att apelsinblommor i parfym kan dofta rätt mycket som godis, som gammaldags pastiller med apelsinblomssmak typ dessa. När jag så sprayar ett par generösa sprut Coco Mlle på handleden så överröses jag av skarp citrus i alla dess former och färger -  bergamott, apelsinklyftor och mandariner samsas på huden och tävlar högljutt om uppmärksamhet. När den skarpaste citrusyran har lagt sig så känner jag något som påminner mig om kanderade apelsinklyftor (såna en kan köpa i någon finare tebutik, speciellt kring juletid) och om aprikosmarmelad. 
 
Någon knapp timma in i kompositionen så träder en städad, elegant och fuktig ros fram ur doftens hjärta. Det är ingen damig ros, ingen "tant-ros", ingen krävande, svullstig dramatisk ros, utan snarare en ren, ljus och nyduschad ros med regnpärlor på sina nyknoppade blad. Rosrädda behöver alltså inte vara rädda, rosen i Coco Mlle tar ej upp ett helt rum. I hjärtat tycker jag också att jag anar en viss krispig fräschör, som av något som påminner om doften av knappt mogna aprikoser eller krispiga gröna äpplen. Ingen av de frukterna finns dock med enligt doftpyramiden. Även en viss knappt anad krämighet finns med i kompositionen och jag gissar att det är fröken ylang-ylang som bidrar med detta. 
 
Slutfasen av Coco Mlles levnadstid på min hud är också den jag tycker bäst om. Här kommer den jordiga torra basen fram och med sin lätta träighet, vävs vetivern samman med den ganska rena patchoulin. Basen är lågmäld och träig och står i kontrast till den ganska extroverta, sprakande citrusöppningen. 
 
 
Chanels Coco Mademoiselle har karaktären av en office-friendly nytvättad citrusdoft som i min nos kombinerar doften av sköljmedel/frisk ros/aprikosmarmelad/torr patchouli på ett ytterst välskräddat och välkomponerat sätt. Inledningsvis är Coco Mlle ganska extrovert och sprakande, som ett bubblig glas mousserande vin toppat med citrusklyftor. Hennes hjärta är energiskt och rosigt, böljande utan alltför skarpa kanter och utförd med elegans och balans. Coco Mlle är inte riktigt mitt glas kolsyrat vatten men jag kan förstå att det är en parfym som tilltalar många, framförallt de som vill ha en relativt lättburen och fresh doft (utan att vara helt tappad på tyngd, värme eller sötma) som funkar vid de flesta tillfällena, vardag, finmiddag, dejt eller soffhäng.
 
+ på flaskan. Den är så fantastiskt söt med sin skimrande roséguldsrosa vätska raka linjer.
So very Chanel.Toppbetyg på flaskan!
 
Topp: apelsin, bergamott, apelsinblomma, mandarin
Hjärta: ylang-ylang, turkisk ros, jasmine, mimosa
Bas: vetiver, vanilj, opoponax, musk, patchouli, tonkaböna
Rania J. är ett franskt parfymhus som jag känner väldigt lite till, jag har faktiskt bara provat en enda av deras dofter...men just den doften äro också en fullträff! Jag talar om Ambre Loup. 
 
Det finns vanliga, väldigt safe "trygghetdofter" (dofter som alltid ligger nära till hands att använda och som inte kräver så värst mycket eftertanke) och så finns det trygghetsdofter en nivå högre. De trygghetsdofterna jag redan har är Prada Candy, på grund av funkar vid nästan alla tillfällen (utom möjligtvis sommartid) och Kenzo Amour (som en trygg mjuk halsduk som skänker såväl värme som krydda). Rania J. Ambre Loup kvalar definitivt in i kategorin "trygghetsdofter högre nivå" - den kräver aningen mer eftertanke men är perfekt när en vill ha en varm trygg doft som känns lite extra piffig. 

Rania J. Ambre Loup, lånad bild 
 
Rania J. Ambre Loup lanserades redan 2012 och är skapad av Rania Jouaneh, som även är näsa och skapare av parfymhuset. På hemsidan kan en läsa att Ranias främsta inspiration till dofterna är hämtade från hennes barndom i Mellanöstern och Afrika (var exakt vet jag inte) och de omgivningar hon växt upp med: blommande jasminträd, myllrande kryddbasarer och souker. Dessa inslag märks i Ambre Loup, även om jag tyvärr aldrig (ännu) besökt vare sig något land i Mellanöstern eller i Afrika. Men doften är lite vad en kan tänka sig att den är inspirerad av - varm, kryddig, träig och balsamisk, och så så underbar. 
 
Ambre Loup öppnar upp med söta, kryddade noter som för mina tankar till en sötad, mjölkig risdessert med kanel och nejlika. Ris à la Malta typ, fast lite mognare version och inte så sockersöt som den ibland kan vara på offentliga julbord. Ni vet det stormar ute, löven har just ändrat färg från grönt till orange, till rött, till gyllengult för att till slut falla av... och inne sitter en, invirad i sin varmaste tröja och käkar denna spritspetsade risdessert med hela kryddnejlikor i. För Ambre Loup har en viss boozig karaktär och jag kan inte sätta fingret på exakt vad som skulle kunna avge detta booziga inslag till doften...jag vet bara att jag gillar det. 
Just amber är en not som jag inte tidigare har varit så förtjust i men inte heller har jag haft något emot den. Den har bara inte lockat mig. Jag tror det som känns mest "amberigt" i just Ambre Loup, är hela den varma, guldbruna känslan som en får av att bära doften. Högst angenämnt, aldrig sötklibbigt. En viss oud märks också av i doften och den snuddar vid något som känns lite animaliskt muskigt (sexigt), vilket ger doften viss edge. 
 
 
De träiga och balsamiska ackorden märks väl i Ambre Loup och doften hör till doftfamiljen Oriental Woody. I detta balsamiska, amberträiga upplever jag också något som jag uppfattar som "rökigt", doften är inte smoky per se (som typ rökt trä eller rökelsestickor) men det finns en viss tendens att röra sig mot en något smoky doftgrupp. Inte mig emot! 
 
Allt som allt är Rania J. Ambre Loup en riktigt fin och varm doft som verkligen fyller sin roll i höst-och vintermörkret. Jag har väldigt svårt att urskilja noter och det beror nog mycket på att jag inte är väl bekant med de flesta av noterna, vet liksom inte riktigt exakt vad de dofta - perubalsam, labdanum och guaiacträ till exempel. Men en måste inte kunna urskilja noter förstås för att uppskatta en parfym eller trivas med den. Jag trivs bra med Ambre Loup och de dagar jag vill bära en något uppdaterad och tillpiffad trygg vardagsdoft, så kan jag med fördel bära den. 
 
Top: kryddor, nejlika
Hjärta: vanilj, labdanum, perubalsam
Bas: oud, guaiacträ, cederträ
 
 
Thierry Mugler är skaparen bakom märket Mugler och här har vi inte en designer som spottar ut sig dussintals flaskor om året inte (eller...förvisso finns en hel armé av olika flankers på redan existerande dofter). 1992 lanserades doften Angel och snabbt fick den någon slags kultstatus inom doftvärlden - en doft att hata eller älska, eller att gå från initialt hat till kärlek (det har hänt mig, gladligen). En käftsmäll av patchouli, röda bär, choklad, melon och kola + typ 50 noter till, så går den inte obemärkt förbi. Alien är inte mycket sämre även om den innehåller betydligt färre noter - jasmin, trä och amber, och är populär med sin elektriskt varma yet kyliga karaktär. Det är dock varken Angel eller Alien vi ska tala om nu utan Muglers senaste lansering, från 2017 faktiskt: Aura Mugler
 
Aura Mugler lanserades då nyss och doften beskrivs som en "Woody Aromatic" med sina sur-syrliga, vita blommor och trä-ackord. I toppen finns en tydligt syrlig sötma och en lekfullhet som för mina tankar till kanderade apelsinblommor (eller små gammaldags pastiller med apelsinblomssmak), och surt godis toppat med play doh. Det finns även viss uppfriskande fräschör i toppen av Aura Mugler, som påminner snarare om färska kylda citronklyftor än typ rengöringsspray eller skolgympans sportdeo. 
 
Syrligheten i Aura Mugler kommer ifrån rabarber och jag tycker det är en sådan tacksam not att använda i parfymer, då den bidrar till att ge kompositionen en uppfriskande karaktär utan att det inslaget promt måste komma ifrån citrus eller akvatiska noter. Dock är Aura lite akvatiskt den med men det akvatiska, eller vattenliknande i doften, blandar sig fint med det syrliga och söta och håller den på rätt sida av att bli blaskigt urvattnad (dvs. den håller sig långt ifrån blaskvatten). Auras levnadstid på huden hinner även bjuda på gröna, växtlika ackord blandat med en rejäl dos varm, pudrig vanilj. 
 
Elisabeth Jerichau-Baumann - Mermaid, 1862-1873 (?)
 
Aura Mugler får mig att tänka på blossande eldflugor som cirkulerar i tropiskt mörker, ett svalkande dopp i en 
 cenote med turkosblått vatten eller sjöjungfrur som badar i en månupplyst oas mitt in i djupaste regnskog [obs för att jag tror att kampanjbilden minsann lockar fram dessa inre bilder]. Sjöjungfrur känns dock inte alls helt främmande att tänka på när jag bär Aura - akvatiska, havsväxtprydda, blågrönturkosa vattenväsen med skimrande fenor. 
 
Slutsats: jag tror att de som förväntar sig en ny Angel eller Alien kan komma att bli besvikna (men sänkt då era förväntningar eller skapa en egen doft, haha!) men om en förväntar sig en bra, trevlig och rolig doft som ändå sticker ut lite från det hav av rosa-vita, frääääscha, blomsterstinna och läskeblaskliknande dofter som kan återfinnas på närmsta parfymdisk på Kicks eller Åhléns, så kan Aura nog komma att uppskattas. Tänker att en doft inte behöver nå kultstatus eller chockera sin bärare, lika lite som den måste tilltala alla och passera obemärkt förbi. Alla dofter är inte för alla men jag tror att du kan uppskatta Aura om du tilltalas av en grön, syrlig och lekfull doft som ändå erbjuder viss sensuell vaniljvärme.
 
Noter (ej i pyramidform): rabarber, apelsinblomma, vanilj och tränoter. Simple as that.