Thierry Mugler är skaparen bakom märket Mugler och här har vi inte en designer som spottar ut sig dussintals flaskor om året inte (eller...förvisso finns en hel armé av olika flankers på redan existerande dofter). 1992 lanserades doften Angel och snabbt fick den någon slags kultstatus inom doftvärlden - en doft att hata eller älska, eller att gå från initialt hat till kärlek (det har hänt mig, gladligen). En käftsmäll av patchouli, röda bär, choklad, melon och kola + typ 50 noter till, så går den inte obemärkt förbi. Alien är inte mycket sämre även om den innehåller betydligt färre noter - jasmin, trä och amber, och är populär med sin elektriskt varma yet kyliga karaktär. Det är dock varken Angel eller Alien vi ska tala om nu utan Muglers senaste lansering, från 2017 faktiskt: Aura Mugler
 
Aura Mugler lanserades då nyss och doften beskrivs som en "Woody Aromatic" med sina sur-syrliga, vita blommor och trä-ackord. I toppen finns en tydligt syrlig sötma och en lekfullhet som för mina tankar till kanderade apelsinblommor (eller små gammaldags pastiller med apelsinblomssmak), och surt godis toppat med play doh. Det finns även viss uppfriskande fräschör i toppen av Aura Mugler, som påminner snarare om färska kylda citronklyftor än typ rengöringsspray eller skolgympans sportdeo. 
 
Syrligheten i Aura Mugler kommer ifrån rabarber och jag tycker det är en sådan tacksam not att använda i parfymer, då den bidrar till att ge kompositionen en uppfriskande karaktär utan att det inslaget promt måste komma ifrån citrus eller akvatiska noter. Dock är Aura lite akvatiskt den med men det akvatiska, eller vattenliknande i doften, blandar sig fint med det syrliga och söta och håller den på rätt sida av att bli blaskigt urvattnad (dvs. den håller sig långt ifrån blaskvatten). Auras levnadstid på huden hinner även bjuda på gröna, växtlika ackord blandat med en rejäl dos varm, pudrig vanilj. 
 
Elisabeth Jerichau-Baumann - Mermaid, 1862-1873 (?)
 
Aura Mugler får mig att tänka på blossande eldflugor som cirkulerar i tropiskt mörker, ett svalkande dopp i en 
 cenote med turkosblått vatten eller sjöjungfrur som badar i en månupplyst oas mitt in i djupaste regnskog [obs för att jag tror att kampanjbilden minsann lockar fram dessa inre bilder]. Sjöjungfrur känns dock inte alls helt främmande att tänka på när jag bär Aura - akvatiska, havsväxtprydda, blågrönturkosa vattenväsen med skimrande fenor. 
 
Slutsats: jag tror att de som förväntar sig en ny Angel eller Alien kan komma att bli besvikna (men sänkt då era förväntningar eller skapa en egen doft, haha!) men om en förväntar sig en bra, trevlig och rolig doft som ändå sticker ut lite från det hav av rosa-vita, frääääscha, blomsterstinna och läskeblaskliknande dofter som kan återfinnas på närmsta parfymdisk på Kicks eller Åhléns, så kan Aura nog komma att uppskattas. Tänker att en doft inte behöver nå kultstatus eller chockera sin bärare, lika lite som den måste tilltala alla och passera obemärkt förbi. Alla dofter är inte för alla men jag tror att du kan uppskatta Aura om du tilltalas av en grön, syrlig och lekfull doft som ändå erbjuder viss sensuell vaniljvärme.
 
Noter (ej i pyramidform): rabarber, apelsinblomma, vanilj och tränoter. Simple as that.  
 
 
 
 
 
Illustration från boken Cupid and Psyche av konstnären Kinuko Y. Craft 
 
Den senaste tiden har jag befunnit mig i ett stundtals vidrigt humörläge, en kvävande dimma som fått för sig att komma och hälsa på och inte lämna, som en totalt jävla objuden gäst. Den där dimman eller gästen går under namnet depression och det händer att den kommer förbi utan att jag direkt bjudit in till det. Depressioner funkar ju så. Med detta mörker brukar följa en stark känslighet för diverse intryck "utifrån"; psyket mitt behöver vila och vad jag ej tyar med då är exempelvis starka påträngande dofter (ibland inte ens några dofter), smaker eller ljud. Det är knepigt det där, hur en ska förhålla sig till doft när en inte mår bra. Vissa kanske piggas upp av doft eller till och med klarar av att "parfymera bort" oro och smärta, medan andra knappt mäktar med det mest svagt parfymerade sköljmedlet. Ofta vill jag inte förknippa en viss doft med skört mående och mörka svackor vilket resulterar i undvikande av de flesta dofter när jag befinner mig i dessa mentala lägen. Men, ibland trotsar jag skiten och parfymerar mig ändå. 
 
Ibland fixar jag inte att ha parfym på mig på dagen men jag kan klara av det på kvällen eller natten, och kan till och med finna viss ro och njutning i att omge mig med vissa dofter då. Jag har två favoriter när det kommer till "sömndofter" eller dofter specifikt användbara nattetid. Let's take a look at them, shall we?
 

Bild från Guerlain.com
 
 Först, min första favorit när det kommer till sömndofter är Guerlain L'Heure Bleue, lanserad år 1912 av Jacques Guerlain. Att den skapades 1912 har betydelse för mig då jag länge var en stor Titanic-nörd (är väl fortfarande i perioder) och den stackars båten med alla stackars människor, drog ut på sin första och sista resa just det året. Den estetiskt tilltalande Edwardianska epoken levde och frodades under den här tiden och allt som allt ger denna historia och denna tidsera, ett slags magiskt och melankoliskt skimmer över L'Heure Bleue. Skaparen Jacques Guerlain ville skapa en doft som påminde om "den blå timmen", mellan solens nedgång och nattens inträde. Han uttryckte det såhär:
 
"The sun has set, but night has not yet fallen. It’s the suspended hour… The hour when one finally finds oneself in renewed harmony with the world and the light, the night has not yet found its star" 
 
Är det inte vackert? Jo. 
Jag tycker det är poetiskt och det lite melankoliska, vilande och stillsamma dragen märks verkligen av i doften. L'Heure Bleue Eau de Toilette har jag på flaska och L'Heure Bleue Eau de Parfum har jag i liten dekant. Jag upplever dem väldigt lika varandra doftmässigt även om jag visserligen aldrig har sprayat dem på vardera handled och aktivt jämfört. Jag tolkar dem båda som bra sovdofter även om det är edt-versionen jag har använt mest senaste tiden. 
 
Karaktären i L'Heure Bleue är rik och fyllig. De noter jag känner starkast är viol och iris som vilar på en bas av något vaxartat och nästan oljeliknande jordigt. Doften känns lätt melankolisk och liksom skör men på ett mycket vackert sätt. Det finns något mycket rogivande och lugnande med doften och den sitter länge på huden. Denna för mig första vintagedoft som jag verkligen förälskat mig i innehåller anis och bergamot i toppen, ros, tuberos, nejlika (röd blomma) och neroli i hjärtat, samt tonkaböna, vanilj, benzoin, viol och iris i basen. 
 
 
Min sovdoft numero due är magiskt vackra Lolita Lempicka Lolita Lempicka. Innehållet kommer i en flaska format som ett lilablått äpple dekorerat med gulddetaljer och lanserades 1997. För mig har den här parfymen speciell betydelse då den var den första doften jag i vuxen ålder upplevde som "annorlunda" (alltså jämfört med det lokala utbudet på Kicks och Åhléns där jag bodde i en mellanmjölkig småstad).
 
Lolita Lempicka är en sval och cool doft med något sagolikt och skimrande över sig. Även om jag inte alltid använder den som parfym att somna i, så bär jag den allra helst på natten när jag bara vill vara för mig själv i något slags introvert "vill vara vaken hela natten och kolla på månen"-mood. Lolita är söt och faller in i gourmandkategorin, men lite syrliga körsbär, stjärnanis och lakrits ser till att doften håller balansen och aldrig blir sliskigt-klibbigt-godis-söt. I kompositionen finns stjärnanis, murgröna och viol i toppen, körsbär, orris rot (violrot enligt google translate...) amaryllis och iris i hjärtat. Allt detta läckra vilar på en bas av vit musk, vetiver, pralin, tonkaböna och vanilj. Lolita är typ som ett florsockerpudrat körsbär på en pralin toppad med saltlakritsströssel och med något slags krämigt muskfluff vid sidan om. Dessert! Men inte sockerchock. 
 
Om Lolita Lempicka vore ett väder så skulle hon definitivt vara en sval julinatt med en enorm fullmåne på en mjukt midnattsblå  himmel. Drömsk och sagolik. 
 
 
Slutligen: jag tror att violnoten är den not som jag främst förknippar med sömn och som jag ser som en bra not i parfymer en vill använda för att komma till ro. Violer i parfym kan givetvis ta sig uttryck på olika vis: i Dsquared2 She Wood (som faktiskt också är en bra sovdoft) så är violen lätt och frisk som en daggprydd skogsviol i en gömd liten glänta i skogen. I Histoires de Parfums Blanc Violette så tar den formen av gammeldags violpastiller i den söta lilla asken i gammelmormors handväska. Violer i parfym kan vara så söta och pastilliknande, eller så pudriga som gammalt smink. De kan också vara flyktiga och knappt kännbara och säkert kan de vara mer än det. När de matchas med noter som iris, viss citrus och trä så upplever jag i alla fall att de kommer mycket väl till sin rätt, och blir någon slags perfekt sov-eller nattetidsdoft - en doft som skänker precis den ro en behöver för att kunna träda in i sömn.
 
Buona notte!
 
 
Vi befinner oss i den andra halvan av maj. I naturen blommar blomster, knoppar slår ut, fåglar kvittrar, solen visar sitt nylle för oss om dagarna. Det är härligt!

Men...det är något som fattas va? 
Om ni liksom jag är en Game of Thrones-nörd så vet ni att vid den här tiden på året så brukar serien pågå för fullt. En väntar ett helt år på en ny säsong och sedan sänds den under våren och in på tidiga sommaren. Well, inte det här året. Abstinensen är stor men det känns skönt att veta att serien fortsätter med säsong 7 (visserligen bara 7 avsnitt) i slutet av juli. 

Jag älskar Game of Thrones. Serien bygger på författaren George R.R Martins bokserie Sagan om is och eld som började skrivas 1991 och skrivs på än idag. Fantastiska kostymer, vackra miljöer, spännande maktspel, komplexa karaktärer, galna karaktärer, tilltalande karaktärer, drakar, slott, massa rödvin och episka krigsscener gör att jag verkligen älskar serien. Den är så fantastiskt välgjord och glöm inte heller soundtracket - lyssnar på det vissa nätter när jag drömmer mig bort till fantasyland Westeros, Essos och så vidare. Men nu ska det ju inte handla om Game of Thrones per se. Men att fundera över vad karaktärerna i min favoritserie (förutom Peep Show, viktigt att säga) bär för doften känns som en högst rimlig sak att sysselsätta sig med, de där sömnlösa nätterna när jag inte hittar något bättre att göra. 
 
Med detta vill jag passa på att säga att om ni inte vurmar för Game of Thrones, läs ändå? :) Ni måste inte vurma för det, tids nog lär ni er kanske att göra det... (obs! Inga specifika spoilers i inlägget men känsligt ändå om en inte vill veta något alls om handling och en specifik karaktärs leverne i förväg)

Ska vi köra? Vi kör!
Först ut är Sansa Stark - Sansa Stark är dotter till Lord Eddard och Lady Catelyn Stark och hon lever till en början på slottet Winterfell, i det kalla barska norden. Hon är en väldigt oskuldsfull och naiv karaktär till en början, vars största intressen består av att brodera, fnittra med sin bästa väninna och dagdrömma om att gifta sig med kungen. Hon drömmer om att flytta till huvudstaden Kings Landing i det varma vibrerande syd och därmed komma bort från det isolerade norden. Vi kan väl säga som så att även om vissa av hennes drömmar slår in så gör de inte det på det sättet som Sansa Stark eller Little dove (smeknamn), hade önskat sig från början. I Sagan om is och eld så blir saker väldigt sällan som en tänkt sig och verkligheten i denna fantasyverklighet, är allt annat än ljus, glad och behaglig. Sansa Stark får erfara både det ena och det andra men när hon börjar sin historia i bokserien (och tv-serien såklart) som mellan 11-13-åring, så är det som en mycket ung flicka som tror det bästa om de flesta. I det här skedet av serien så är det en ljus, lätt och oskuldsfull doft som skulle passa henne. 
 
 
Jag tror här att det finns rätt många alternativ som skulle passande men jag höftar till med något och tänker att Sansa skulle tycka om något mjukt med blida syrener i, kanske någon liten viol på ett hörn och lite sprudlande neroli (någon form av citrusblomma åtminstone som för tankarna till hennes älskade citronkakor). Varför inte Dior Diorissimo, lätt och grön med lilja, liljekonvalj och syrener. I doften finns även örter som jag tänker passar klimatet i Norden. Ett annat alternativ är Yves Rocher Lilas Mauve...eventuellt är den kanske nästan lite för oförargelig, trots allt kräver en nordlig karg miljö något med lite pondus i. Kanske lavendel, mint, örter och jord.
 
 Vi går vidare några få år då mycket hinner att hända. Om vi säger att vi befinner oss i säsong 2-5 så går huvudkaraktären Sansa Stark igenom än det ena, än det andra. Tiderna är inte milda mot henne men de är de inte mot någon annan heller - det pågår ju krig i Westeros! Det är här som Sansas nuvarande karaktär tar sin form. Ensamhet, isolering och mycket sorg tror jag kan ta sitt uttryck i doften Serge Lutens De Profundis. De Profundis är en ganska sorgsen och stillsam doft, djupt blå i både färg (alltså juicen) och karaktären. Den kommer i en mycket majestätisk Bell Jar, alltså flakong i form av glaskupa ↑, och det finns något nobelt över dess utseende. Med noter som kylig krysantemum rökelse, kall jord och lite viol så är det en doft som klär Sansa som handen i silkeshandsken, och intensifierar hennes sorgsna karaktär under den här fasen i hennes liv. Det är en fantastiskt vacker och lågmäld doft och jag vet att många ser den som en doft som passar vid begravning...well, smaksak. Jag tror att det är en doft som en kan använda när en behöver vända sig djupt inåt för att hämta styrka. 
 
 
Okej, så vi hoppar en sista gång till säsong 6 (som kom ut förra året). Här händer en del grejer i Sansa Starks liv men å andra sidan, när har det inte gjort det? Hon börjar ta en annan form och vi kan väl säga som så att det som sker är mycket välbehövligt. Sansa utvecklar en annan typ av mental rustning och med en helt annan typ av styrka än innan, en styrka på gränsen till stenhård (vill bara inflika att jag aldrig har sett Sansa som svag - hon har alltid haft sin egen styrka på sitt eget sätt och klarat sig. hon är riktigt vass). Hon gör aktiva val och tar en annan kontroll över sitt livs alla omständigheter. Inte sker det helt utan smärta såklart men ingens liv är väl utan smärta, och inga spår av saker som hänt en kan någonsin suddas ut helt. 
Jag är mycket förtjust i doften Relique d'Amour av Oriza L.Legrand och när jag bär den, ser jag för mitt inre ett dammigt gammalt stenkapell övertäckt av mossa och murgröna. Kapellet är omgivet av höga tallar och barrträd som ger av sig väldoftande kylig kåda. Inuti kapellet, i dess hjärta finns en ensam lilja som avger viss sötma och den kombineras med rökelse, uppfriskande grönska och pudriga noter. Den här doften har såväl styrka som melankoli och den bär spår av naturen som växer vilt hur mycket vi än gör för att kontrollera den... typ. I säsong 6 av Game of Thrones tror jag att Relique d'Amour (hör bara på det poetiska namnet!) är ett givet val för Sansa. Minnena av det som varit bär man alltid med sig men upplevelser går att omvandla till ren rå styrka. 

 
 


Vi får se vad som händer nu framöver i säsong 7, hur det ska gå för Sansa Stark och övriga karaktärer i Sagan om is och eld...jag längtar. Har ni andra förslag på dofter som kan passa Sansa Stark eller de andra karaktärerna, eller karaktärer och figurer från andra böcker/serier/sagor/filmer? 
 
Tell me!