Leucò härstammar från det grekiska ordet leukos och "vit" eller, "lacking color" och är namnet på en doft skapad av den italienska parfymören Maria Candida Gentile. Leucò  lanserades 2014 och är en flyktig, tunn aromatisk doft baserad på bland annat vita liljor, siambenzoin och bivax. Maria Candida Gentile utbildade sig i Grasse med några av världens främsta internationella parfymörer som läromästare. Skaplig utbildning! 
Gentiles approach till dofter är ungefär sådan här (från hennes hemsida): 

 
Det betyder ungefär att hennes dofter inte bara är ett instrument för förförelse och skönhet utan/men också uppriktiga harmoniska översättningar av naturens algoritmer, som vår kropp och själ kan känna igen, förstå och älska omedelbart. Naturens får tala genom hennes olfaktoriska doftkombinationer och hon har gjort sitt bästa för att översätta dess språk. 
 
Leucò är min första bekantskap med Maria Candida Gentile och det första doftintryck som når min näsa (alltså hjärna då) är en grön, aromatisk friskhet toppad med grovmalen svartpeppar. Det är den sorts doft som får mig att tänka på hur det känns att vada ut barbent i högt vått gräs om sommaren, eller på hur det doftar när en rotar omkring i ett grönsaksland fullt med ogräs, rosmarin och dill. Det är lätt att tro att Leucòs karaktär skulle vara den av en kraftig, högljudd vitblommig diva då både lilja och tuberos återfinns i dess hjärta...men nej! Leucò är inte alls så, snarare tvärtom? Den är snarare lite försynt och ett grönskande naturbarn, lätt som mildaste försommarvind och knappt kännbar. Tycker hela hjärtat mest är grönt och något grönpepprigt, lätt sötad med honung och med små hintar av nyutsprungna små vårliljor här och där. Någon på Fragrantica använde beskrivningen "Water Lily" i sin recension av Leucò och det är jag benägen att hålla med om. En sådan fjäderlätt och nästan akvatisk lilja, inte alls som den kraftiga diviga liljan i Donna Karan Gold (en diva jag uppskattar). 
 
Leucò är fin så länge den varar men den är också ganska anspråkslös och stannar inte kvar så värst länge på huden. Som naturen ju kan bete sig? Alltså vår byts ut mot sommar snabbare än kvickt (men vintern varar typ för alltid...), knoppar blommar ut och blombladen sprids för vinden och så. 
 
Top: honung, labdanum
♥ lilja, tuberos
Bas: bivax, peppar, siambenzoin
 
 
Har du, liksom jag en (eller flera) favoritdoft som du snudd på alltid sträcker dig efter? Kanske har du flera  favoriter, dofter du känner att du inte vill vara utan någonsin. Yves Saint Laurent Opium Vapeurs de Parfum är en sådan doft. Opium VdP är en betydligt mjukare, lättare och både bokstavligt och bildligt ljusrosa version av den mustigt mörkröda Opium från 2009 (som i sin tur är en enligt många ganska urvattnad och blek version av klassikern Opium från 1977 - jag gillar dock båda!). Opium VdP liknar till karaktären en silkestunn, rökelsedoftande slöja. Krispig, ren och full av citrus, mjukt vitblommig, toppad med rosépeppar och vilande på en bas av trä, muskotnöt och rökelse. En otroligt finstämd komposition!
 
En citrusgarnerad rökighet är vad som når min näsa vid första sniff. 
Vapeurs de Parfum betyder bokstavligen "parfymångor" på franska och här har man verkligen valt rätt namn för den parfymens karaktär - den är verkligen rökig men utan att ge dig en hostattack (det är alltså inte den sorts rökighet som påminner om att råka stå för nära utegrillen på sommaren och bli översköljd av tändvätskfyllda rökmoln eller som att dra ditt första, alldeles för djupa halsblott på en ciggarett...) - nej, rökigheten kommer från bra rökelse och thus, en ganska safe kontorsdoft. Jag tycker mig även fånga upp den mjuka, nästan gräddiga ambern i botten av kompositionen med. Citrusen är närvarande med sin krispiga fräschör snarare än att ta form av alldeles för starkt rengöringsmedel, och friskheten balanseras med sötman som kommer från små lättsamma apelsinblommor som värmts upp av värmande sommarsol. Med Opium VdP upplever jag inte att det finns en riktigt tydlig bas utan det är som att hela kompositionen sömlöst har vävts samman i en silkestunn slöja som lägger sig på huden för att slutligen bli ett med den - för att sedan försvinna utan ett spår. 
 
Yves Saint Laurent Opium Vapeurs de Parfum är en av de dofter jag absolut oftast sträcker mig efter i mars-april-maj och jag tycker den är en solklar vårdoft, lika självklar som att knopparna på träden förr eller senare börjar blomma ut och som att det faktiskt vår och sommar till slut. 
top: rosépeppar, mandarin
♥ apelsinblomma, jasmine
bas: vanilj, träiga noter, rökelse, muskot, amber, bensoin, patchouli