Lilacpond

Min senast sedda tv-serie var Versailles som handlar om när franske kung Ludvig-Solkungen-XIV bestämde sig för att bygga det enorma slottet Versailles, och markera Frankrike som något slags centrum av världen under 1600-talet. Han såg till att slottet blev byggt (okej, hans tusentals arbetare som byggde slottet åt honom...) och dåtidens adel och kungligheter inkvarterade sig i de hundratals rum som fanns i slottet (tänk att alla delade på enbart en toalett, jag upprepar en). Slottet Versailles var knappast känt för att vara speciellt fräscht och väldoftande, däremot pråligt och rejält påkostat. 

 

Men nog om Versailles. En av de historiskt kända figurer som har bott på slottet var Madame de Pompadour, född på 1700-talet i Paris som Jeanne-Antoinette Poisson. Madame de Pompadour är en av mina absoluta historiska favoritfigurer och var kulturell mecenat, stilikon, finansiör av konstnärer och skyddare av franska filosofer (som Voltaire), utvecklade den franska porslinsindustrin, hade stort politiskt inflytande i landet och var officiell älskarinna till Ludvig XV. Hon hann med en hel del under sin ganska korta livstid (för den som är intresserad av denna dam kan jag varmt rekommendera boken Madame de Pompadour av Herman Lindqvist) och förutom sin plats som stilmedveten rokoko-ikon, så har hon även inspirerat till väldoft i form av parfym.

 

Det franska parfymhuset Maison Nicolas de Barry - ett superspännande litet hus som specialiserat sig på att återskapa eller åtminstone låta sig inspireras av historiska figurer - lanserade 2003 doften L`eau de la Marquise de Pompadour. Mitt lilla sample med pomadour har jag varit mycket sparsam med och bara burit några fåtal gånger, inte för att jag inte älskar den men för att jag inte vill använda upp det riktigt än (jag har inte möjlighet att införskaffa alla dofter jag suktar efter och den som väntar på något gott osv osv). 

 

Låt oss tala om doften! L'eau de la Marquise de Pompadour öppnar upp friskt, blommigt och pudrigt på en och samma gång och lika delar fräsch grönska som pepprighet, möter mina luktreceptorer vid första sniff. Grönskan får mig att tänka på kraftiga mörkgröna stjälkar på blommor och där tror jag att det är hyacinten som ger sig till känna. Faktum är att den här liksom mörka, torra och nästan lite kärva grönskan följer med en bra bit in i parfymens levnadstid på min hud. En annan not som jag upplever väldigt tydligt i Markisen de Pompadour är rosen - här talar vi om ljuvlig himla rosenmarmelad, alltså ordentligt florsockerpudrad turkisk rosenkonfekt (tror det ibland kallas loukhoum, se här på dessa ljuvligheter!). En liten tuberos tittar fram med sina vita små blad och bjussar på lite sötma men främst är det det gröna och det rosiga som utgör parfymens själva kropp. 

 

Det finns också en viss tvålighet i  L'eau de la Marquise de Pompadour också, en tvålighet som blandar sig fint med pudret. Säg mig, skulle en doft med inspiration av 1700-talets främsta rokokodam verkligen vara komplett utan rejäl dos med puder? Näe. Tack och lov lyckas L'eau de la M.P med att verkligen få mig att känna mig (en aning) som att jag vandrar omkring i Madame Pompadours våning på Versailles (eller i mitt eget vardagsrum i ett något nednött bostadsområde i mellanstor svensk stad) och inhalerar doften från blomsterpotpurrier och friska växter (på slottet Versailles var man tvungen att placera ut rejält med väldoftande potpurri och parfym för att dölja all annan stank som fyllde korridorerna...). Härligt!