Den senaste tiden har jag befunnit mig i ett stundtals vidrigt humörläge, en kvävande dimma som fått för sig att komma och hälsa på och inte lämna, som en totalt jävla objuden gäst. Den där dimman eller gästen går under namnet depression och det händer att den kommer förbi utan att jag direkt bjudit in till det. Depressioner funkar ju så. Med detta mörker brukar följa en stark känslighet för diverse intryck "utifrån"; psyket mitt behöver vila och vad jag ej tyar med då är exempelvis starka påträngande dofter (ibland inte ens några dofter), smaker eller ljud. Det är knepigt det där, hur en ska förhålla sig till doft när en inte mår bra. Vissa kanske piggas upp av doft eller till och med klarar av att "parfymera bort" oro och smärta, medan andra knappt mäktar med det mest svagt parfymerade sköljmedlet. Ofta vill jag inte förknippa en viss doft med skört mående och mörka svackor vilket resulterar i undvikande av de flesta dofter när jag befinner mig i dessa mentala lägen. Men, ibland trotsar jag skiten och parfymerar mig ändå.
Ibland fixar jag inte att ha parfym på mig på dagen men jag kan klara av det på kvällen eller natten, och kan till och med finna viss ro och njutning i att omge mig med vissa dofter då. Jag har två favoriter när det kommer till "sömndofter" eller dofter specifikt användbara nattetid. Let's take a look at them, shall we?
Först, min första favorit när det kommer till sömndofter är Guerlain L'Heure Bleue, lanserad år 1912 av Jacques Guerlain. Att den skapades 1912 har betydelse för mig då jag länge var en stor Titanic-nörd (är väl fortfarande i perioder) och den stackars båten med alla stackars människor, drog ut på sin första och sista resa just det året. Den estetiskt tilltalande Edwardianska epoken levde och frodades under den här tiden och allt som allt ger denna historia och denna tidsera, ett slags magiskt och melankoliskt skimmer över L'Heure Bleue. Skaparen Jacques Guerlain ville skapa en doft som påminde om "den blå timmen", mellan solens nedgång och nattens inträde. Han uttryckte det såhär:
"The sun has set, but night has not yet fallen. It’s the suspended hour… The hour when one finally finds oneself in renewed harmony with the world and the light, the night has not yet found its star"
Är det inte vackert? Jo.
Jag tycker det är poetiskt och det lite melankoliska, vilande och stillsamma dragen märks verkligen av i doften. L'Heure Bleue Eau de Toilette har jag på flaska och L'Heure Bleue Eau de Parfum har jag i liten dekant. Jag upplever dem väldigt lika varandra doftmässigt även om jag visserligen aldrig har sprayat dem på vardera handled och aktivt jämfört. Jag tolkar dem båda som bra sovdofter även om det är edt-versionen jag har använt mest senaste tiden.
Jag tycker det är poetiskt och det lite melankoliska, vilande och stillsamma dragen märks verkligen av i doften. L'Heure Bleue Eau de Toilette har jag på flaska och L'Heure Bleue Eau de Parfum har jag i liten dekant. Jag upplever dem väldigt lika varandra doftmässigt även om jag visserligen aldrig har sprayat dem på vardera handled och aktivt jämfört. Jag tolkar dem båda som bra sovdofter även om det är edt-versionen jag har använt mest senaste tiden.
Karaktären i L'Heure Bleue är rik och fyllig. De noter jag känner starkast är viol och iris som vilar på en bas av något vaxartat och nästan oljeliknande jordigt. Doften känns lätt melankolisk och liksom skör men på ett mycket vackert sätt. Det finns något mycket rogivande och lugnande med doften och den sitter länge på huden. Denna för mig första vintagedoft som jag verkligen förälskat mig i innehåller anis och bergamot i toppen, ros, tuberos, nejlika (röd blomma) och neroli i hjärtat, samt tonkaböna, vanilj, benzoin, viol och iris i basen.
Min sovdoft numero due är magiskt vackra Lolita Lempicka Lolita Lempicka. Innehållet kommer i en flaska format som ett lilablått äpple dekorerat med gulddetaljer och lanserades 1997. För mig har den här parfymen speciell betydelse då den var den första doften jag i vuxen ålder upplevde som "annorlunda" (alltså jämfört med det lokala utbudet på Kicks och Åhléns där jag bodde i en mellanmjölkig småstad).
Lolita Lempicka är en sval och cool doft med något sagolikt och skimrande över sig. Även om jag inte alltid använder den som parfym att somna i, så bär jag den allra helst på natten när jag bara vill vara för mig själv i något slags introvert "vill vara vaken hela natten och kolla på månen"-mood. Lolita är söt och faller in i gourmandkategorin, men lite syrliga körsbär, stjärnanis och lakrits ser till att doften håller balansen och aldrig blir sliskigt-klibbigt-godis-söt. I kompositionen finns stjärnanis, murgröna och viol i toppen, körsbär, orris rot (violrot enligt google translate...) amaryllis och iris i hjärtat. Allt detta läckra vilar på en bas av vit musk, vetiver, pralin, tonkaböna och vanilj. Lolita är typ som ett florsockerpudrat körsbär på en pralin toppad med saltlakritsströssel och med något slags krämigt muskfluff vid sidan om. Dessert! Men inte sockerchock.
Om Lolita Lempicka vore ett väder så skulle hon definitivt vara en sval julinatt med en enorm fullmåne på en mjukt midnattsblå himmel. Drömsk och sagolik.
Slutligen: jag tror att violnoten är den not som jag främst förknippar med sömn och som jag ser som en bra not i parfymer en vill använda för att komma till ro. Violer i parfym kan givetvis ta sig uttryck på olika vis: i Dsquared2 She Wood (som faktiskt också är en bra sovdoft) så är violen lätt och frisk som en daggprydd skogsviol i en gömd liten glänta i skogen. I Histoires de Parfums Blanc Violette så tar den formen av gammeldags violpastiller i den söta lilla asken i gammelmormors handväska. Violer i parfym kan vara så söta och pastilliknande, eller så pudriga som gammalt smink. De kan också vara flyktiga och knappt kännbara och säkert kan de vara mer än det. När de matchas med noter som iris, viss citrus och trä så upplever jag i alla fall att de kommer mycket väl till sin rätt, och blir någon slags perfekt sov-eller nattetidsdoft - en doft som skänker precis den ro en behöver för att kunna träda in i sömn.
Buona notte!
Kommentera